Att skatta sin stress

Hittade lite intressant information på den amerikanska psykologföreningens (APA’s) hemsida om stress.

De hade fått för sig att fråga folk hur mycket stress de i snitt hade upplevt under den senaste månaden på en skala från 0 (lite eller ingen stress) till 10 (mycket stress). Det var intressant nog att se hur svaren fördelade sig prydligt längs en liten linje där yngre rapporterade i genomsnitt högre stressnivåer (5,4) än medelålders (4,7) och äldre (3,7). Men sedan hade de också frågat var och en var de trodde att gränsen för ”hälsosam stress” låg på samma skala. Vad tror du, tror du att vi i olika åldrar eller generationer svarar olika på det?

Jag tyckte det var intressant att se ännu en prydlig linje med de yngsta (18-33-åringar) som trodde att upp till ett snittvärde på 4,0 var hälsosamt, 34-47-åringar snittade 3,8, 48-66-åringar 3,4 och studiens äldsta (över 67 år) tänkte sig en gräns vid 3,0 på den 10-gradiga skalan.

Är det så att vi alltid tänker att bara lite mindre stress än vi har just nu skulle gå bra, liksom jag ofta tror att om jag bara fick en vecka/en timme/fem minuter till på mig att slutföra min uppgift så skulle den bli mycket bättre. Varje åldersgrupp hade ju skattat ett värde strax under sitt eget upplevda värde.

Å andra sidan var diskrepansen mellan upplevd och hälsosam stress störst i gruppen med 34-47-åringar; de var i snitt 1,7 poäng mer stressade jämfört med värdet som de tänker sig gäller för hälsosam stress medan de allra äldsta hade minst skillnad med bara 0.7.

En stor del i varje åldersgrupp (29-39%) upplevde också att stressen hade ökat sedan förra året. Tänk då tyckte åtminstone en 60-70% att deras stress inte hade ökat.

Blir vi nåt klokare av en sån här studie? Vad mäter frågorna egentligen? En sak är i alla fall säkert; folk i snitt upplever sig själva mer stressade än vad de i snitt tror är hälsosamt.

Studien finns beskriven på APA’s hemsida , se http://www.apa.org/news/press/releases/stress/2012/generations.aspx