Inom Acceptance and Commitment Therapy (ACT) så är föga förvånande acceptans ett av de centrala begreppen. I terapin definierar vi acceptans lite annorlunda jämfört med hur ordet används till vardags, vilket många blir missledda av. Den största skillnaden handlar om att vi i vardagligt tal ofta menar att vi tycker om eller kan tänka oss att det är ok när vi accepterar något. Det menar inte vi ACT-terapeuter.
Man behöver inte alls tycka om något man accepterar att uppleva. Vi ber ju folk att acceptera det som de ändå redan upplever just nu, vad det än är. Ibland är det neutrala saker som tankar om rummet man är i, och ibland är det angenäma saker som glädje, nyfikenhet och positiva tankar. Men väldigt ofta för dem som söker hjälp hos oss, så handlar det om tankar, känslor och kroppsförnimmelser som vi människor klassar som obehagliga: stress, oroliga tankar, nedstämdhet, hjärtklappning. Och då blir skillnaden jätteviktig. Det är inte att lära sig att tycka om obehag terapin handlar om, utan den handlar om att prova att acceptera den upplevelsen liksom alla andra. Acceptera i betydelsen att låta vara, ta emot, göra plats för, expandera, närma sig – istället för att kämpa emot, vägra ha eller bita ihop.
Till en början brukar jag förklara acceptans främst som kontrast till att ta bort, kontrollera eller undvika upplevelser. Ett exempel kan handla om att vara nervös. Du ska göra något och så upplever du plötsligt oro, handsvett och tankar om att du inte har förberett dig bra nog. Acceptans handlar om att låta sig ha kvar upplevelser utan att kämpa för att bli av med dem och om att hitta ett sätt att stå ut med att ha dem kvar. I vårt exempel handlar det om att hitta ett sätt att stå ut med att vara nervös, istället för att snabbt försöka bli av med nervositeten genom att peppa sig själv (”jodå, du har visst förberett dig bra! kom igen, det brukar gå bra!”) eller distrahera sig själv så att man inte ska känna sin oro (tänka på något roligt eller göra en avslappningsövning med syftet att bli av med oron).
Att stå ut med oron handlar istället om att låta sig känna den, låta sig höra tankarna och känna nervositetens kroppsliga symptom utan att försöka bli av med dem. Och så ägna sig att det man vill göra – kanske lyssna uppmärksamt på någon annan eller svara på tentamensfrågor – istället för att ägna sin energi åt att låta bli att vara nervös. Man kan nämligen vara nervös och lyssna, hålla ett tal eller skriva tentamen samtidigt.
Jag är med på internationella sändlistor för ACT-terapeuter och just nu diskuterar några av mina kollegor i världen huruvida det är fel att uttrycka sig just med orden ”att stå ut med” när man talar om acceptans. Andra kollegor menar att acceptans kommer i grader, där ena änden är noll acceptans i form av förnekelse av en upplevelse, någonstans i mitten kommer förstadier till acceptans i form av ”att stå ut med” och sedan längst ut i andra änden den helhjärtade acceptansen där man öppet tar emot sin upplevelse.
Jag lutar alltså åt den här senare varianten där jag tycker att ett första steg är att välja att prova att stå ut med en upplevelse man tidigare har kämpat aktivt för att bli av med. För om man kan prova det, så blir man en erfarenhet rikare, och kan själv utvärdera hur det fungerade jämfört med att försöka kämpa emot. Och då är man ofta redan på god väg mot den där renläriga acceptansen, vad det nu egentligen är som är renlärigt.