Psykisk ohälsa och den medicinska modellen

I den medicinska modellen så är något fel när vi är sjuka. Kanske har en bacill kommit in i systemet, eller ett ben blivit brutet eller så finns det för lite av ett hormon. När något är fel behöver man lösa problemet genom att ta bort det som orsakar felet eller reparera det som blivit skadat. Man tillför ett läkemedel som dödar bakterierna, normaliserar hormonnivån eller så opererar man bort tumörer eller gipsar brutna ben. Och så försvinner felet och vi blir återställda – friska – igen, och det är bra. Som en maskin som blir lagad.

På denna medicinska modell har vi också kommit att bygga den modell vi använder för psykisk ohälsa. Våra diagnossystem och många behandlingar för psykiska sjukdomar bygger på idén att något är fel eller skadat och måste tas bort eller lagas. När vi följer logiken från den medicinska modellen så blir det självklart så. Men tänk om den inte är en bra grundmodell för psykisk smärta?

Fundera över det här en liten stund: Om vi inte hade en sådan här mekanistisk grundmodell för vårt eget psyke, så skulle vi inte ens leta efter den lilla komponenten som har slutat fungera eller fungerar dåligt (negativa tankar, oro, låg självkänsla?) och som måste repareras (läkemedel, positivt tänkande, terapi?). Om inte symptomen på psykisk ohälsa visar på något som är ”fel” måste de heller inte bort. Behandlingsstrategierna kan fokusera på något annat än det som den nuvarande underliggande filosofin – den medicinska modellen – förutsätter. Istället för att reparera ”fel” som påförts oss tack vare dolda grundantaganden kan behandlingsstrategierna fokusera på att hitta sätt som fungerar för var och en av oss för att leva våra liv.

Stora tankar, kort inlägg – men hur vi tänker på hälsa och ohälsa påverkar oss alla.