Hitta det, fixa det

The find it, fix it model of medicine doesn’t work any more.
(Översatt ungefär: ”Hitta det, fixa det”- modellen för sjukvården fungerar inte längre).

Det är västvärldens mindfulness-förespråkare nummer ett, Jon Kabbat-Zinn som säger så i en intervju i den brittiska dagstidningen The Guardian igår 7 april 2013. Han menar att av de problem som vi idag söker läkarvård för så hjälper vår vanliga medicinska vård alltför lite, trots att våra samhällen lägger enorma resurser på den. Och han föreslår ett alternativ.

Jon Kabbat-Zinn har utvecklat en metod som kallas MBSR (Mindfulness-Baserad Stress Reduktion). Den metoden har många gemensamma nämnare med flera andra metoder som får allt större vetenskapligt stöd idag, till exempel Mindfulness-baserad Kognitiv Terapi (MBCT utvecklat av Teasdale & Williams) och Acceptance and Commitment Therapy (ACT utvecklat av Hayes, Wilson & Strosahl). Gemensamt för de här metoderna är att utgångspunkten inte är att vårt normaltillstånd är lycka och total besvärsfrihet i varken kropp eller själ. Utan att det är lite som det är. Och att vi kan göra något av det – få ihop ett bra liv med utgångspunkt i hur det ändå redan är just nu.

Läs den engelsk-språkiga intervjun med Jon Kabbat-Zinn genom att följa länken nedan:

http://www.guardian.co.uk/lifeandstyle/2013/apr/07/zen-buddhism-nhs

(Se även blogginlägget här).

Publicerat i Okategoriserade | Märkt ,

Alzheimers sjukdom och meningen med livet

Känns det du gör idag trivialt och oviktigt?

Som du kanske vet finns det en del konkreta, fysiska förändringar i hjärnan som är kopplade till Alzheimers sjukdom. Nu har en studie fångat mitt intresse som visar att det viktigaste för hur mycket Alzheimersymptom (till exempel kognitiva nedsättningar) någon har inte beror på hur lite eller mycket fysiska förändringar i hjärnan han eller hon har. Andra faktorer tycks spela större roll. Och en av dessa faktorer som spelar stor roll handlar om att uppleva mening med livet. De äldre i studien som svarade ”ja” när forskarna frågade dem om de känner att de har mål och mening med livet och ”nej” när forskarna frågade om de upplever att deras dagliga aktiviteter känns triviala och oviktiga hade mindre kognitiva nedsättningar jämfört med jämnåriga som inte upplevde mening med livet, och det nästan oavsett de fysiska förändringarna.

Det fantastiska med det här är, förutom att än en gång förundras över vilken kraft vi människor har i oss, att detta är något som går att påverka. Du behöver ingen ACT-terapeut för att finna mening i livet, även om det är just precis sådant vi håller på med: hjälpa dem vi träffar att leva liv som de själva tycker är viktiga och värdefulla, snarare än begränsade av oro, smärta eller fysiska hjärnförändringar.

Artikeln jag har läst är:

Boyle, PA, Buchman, AS, Wilson, RS, Yu, L, Schneider, JA, Bennett, DA (2012). Effect of Purpose in Life on the Relation Between Alzheimer Disease Pathologic Changes on Cognitive Function in Advanced Age. Arch Gen Psychiatry 69(5):499-505

Samma forskningsgrupp har tidigare hittat fler positiva samband med att uppleva mening med livet, till exempel ökad funktionsförmåga och till och med ökad överlevnad, se till exempel:

Boyle, PA, Barnes, LL, Buchman, AS, Bennett, DA (2009). Purpose in life is associated with mortality among community-dwelling older persons. Psychosom. Med. 71(5):574-579.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt

Relationer

Har du hittat din perfekta partner, den där halvan som ska få dig att känna dig hel? Känner du din kärlek flöda lika jämnt och starkt varje dag för din partner? Är ni ett lyckligt par som aldrig har problem eller bråkar? Det finns många myter om sann kärlek i vår tid som vi kämpar för att leva upp till, och det bidrar inte så sällan till att försämra en relation. Eller kanske har någon konflikt blommat upp mellan er, eller en av er har varit otrogen, eller er relation är inte så som du önskar att den vore. Vad kan du göra?

Sluta kämpa, slut fred med olikheterna och stärk din relation! I år kom den äntligen på svenska, Russ Harris relationsbok med utgångspunkt i ACT.  På svenska heter den Kärlekens ACT: Stärk din relation med Acceptance and Commitment Therapy. Ingen skriver så lättsamt som Russ Harris om såväl hur vi ställer till det för oss i våra relationer, som hur vi får dem att fungera. Ändå är hans böcker vetenskapligt och teoretiskt förankrade, och råden är konkreta och genomförbara vare sig du arbetar själv med dem, eller om du och din partner gör det tillsammans.

Det här är helt enkelt den bästa relationsboken för kärlekspar du kan hitta just nu.

Kärlekens ACT: Stärk din relation med Acceptance and Commitment Therapy av Russ Harris, Natur & Kultur 2012 (ISBN  9789127129696)

Här hittar du boken hos Internetbokhandlarna adlibris.com och bokus.com.

ACT för mig själv

När vi arbetar med ACT så utgår vi från att vi ofta gör situationer värre när vi försöker undvika det som är obehagligt i dem, vilket förstås är tvärtemot vad vi hoppas. En orolig person som försöker undvika oro kan ofta bli än mer oroad som resultat. En person som fått en läskig tanke i huvudet (tänk om…) och försöker bli av med den, kan ofta uppleva att den poppar upp allt oftare och allt mer påträngande.

Liksom många av våra patienter på Stressmottagningen helt mänskligt försöker undvika att bli av med obehagliga tankar och känslor, så gör vi som arbetar på mottagningen det också. Vi vill ju hjälpa, och när vi hör hur jobbigt personen vi möter har det, så vill vi förstås meddetsamma ta bort hans eller hennes obehag (och vår egen klump i bröstet, eller våra egna tankar om att vi borde kunna hjälpa alla). Trots att vi har lärt oss både från utbildning och av erfarenhet att det inte fungerar särskilt bra. Vi behöver tillämpa våra enkla metoder själva lika mycket som alla andra.

En forskningsstudie gjord just på människor som mig som arbetar med att rehabilitera andra visar hur stor påverkan faktorerna vi kallar öppen, medveten och aktiv har på vårt eget välmående och funktionsförmåga. Och hur vi, om vi själva väljer att inte acceptera svåra upplevelser utan fortsätter att kämpa emot dem, har ökad risk för utbrändhet. Eller när vi glömmer bort att vara närvarande i nuet, eller inte tar oss besväret att aktivt göra de saker vi vet är viktiga för oss. Och det gäller alltså mig och mina kollegor på Stressmottagningen – specialiserade på att behandla just utbrändhet och utmattningsdiagnoserna – lika mycket som våra patienter. Och det gäller förstås dig också. Kunskaperna våra metoder bygger på kommer inte från någon specialiserad teori ihopknåpad för folk som inte mår bra. De kommer från allmänpsykologi.

Studien jag citerar ovan är:
McCracken, LM & Yang, S-Y (2008), A Contextual and Cognitive-Behavioural Analysis of Rehabilitatio Workers’ Health and Well-Being: Influences of Acceptance, Mindfulness, and Values-Based Action. Rehabilitation Psychology 53(4):479-485. 

Vetenskapens mål

Häng med på en liten tankekedja som tar oss upp på hög nivå: låt oss fundera över vad vi tycker är god vetenskap och vad som är målet med vetenskap. Hur vi svarar på den frågan spelar nämligen otroligt stor roll för hur vi tar oss an forskningsfrågor och hur vi formulerar teorier.

Jag har i ett tidigare inlägg nämnt den mekanistiska synen där god vetenskap är sådan där teorin stämmer överens med verkligheten. Den kallas ofta mekanistisk för att en maskin ofta är en bra liknelse för hur man förstår världen – man letar efter vilka delar som maskinen är uppbyggd av och hur de samspelar för att få maskinen att fungera. Många av våra vetenskaper idag bygger på det här grundantagandet, och ett exempel är teorierna från kognitionspsykologi där man liknar vårt medvetande vid en dator som processar intryck och utifrån dem initierar beteenden.  Om teorin är bra, så stämmer den överens med vad man kan se i verkligheten, så väl vi nu kan se den genom att till exempel fråga människor eller mäta deras hjärnaktivitet med avancerad teknik. Teorierna hoppas man sedan ska kunna vägleda en när man lagar trasiga maskiner, men det är inte vetenskapens syfte och man utvärderar den inte utifrån det. Syftet med vetenskapen är bara att beskriva och förstå hur maskinen fungerar.

Jag har hört många skämt där någon psykolog inkännande förstår precis vad den extremt olyckliga patienten berättar om – fast där poängen är att den här djupa förståelsen inte hjälper patienten på något sätt. Om syftet med vetenskapen vore att beskriva och förstå så vore det så bra en psykolog skulle kunna hjälpa folk: jag förstår. Jag tror (hoppas!) att du har högre förväntningar än så på en psykolog. Först och främst vill vi kunna predicera (förutsäga) beteenden. Kommer den här killen att se sig för när han går över gatan? Kommer den här tjejen att begå brott om hon får permission, ta livet av sig, ta hand om sina barn, ta sina läkemedel? Men inte bara det. Vi vill kunna påverka beteenden. För vårt svenska rättsväsende är till exempel avsikten att påverka dem som begått brott genom rehabilitering (inte i första hand straffa). Skolan vill kunna påverka skolbarn att göra sina läxor, samhället vill få fler att sopsortera och motionera och äta nyttigt och betala skatt och hålla hastighetsgränserna. Inte bara beskriva och förstå. Vi vill predicera och påverka. Att ha det som ett grundantagande ändrar grundantagandet för vad som är bra vetenskap. Det som är bra vetenskap är när vi med hjälp av våra teorier har predicerat bra eller kunnat påverka någons beteende. Med det här perspektivet räcker det inte att teorin är bra, den måste vara användbar också.

De teorier som vägleder mig i mitt arbete har sitt ursprung i funktionell kontextualism. Kontextualism för att jag tittar på sammanhanget, inte delarna. Det gör att det är stor skillnad på att vifta med handen för att tvätta fönstret eller för att hälsa på en vän fast det kanske är precis samma muskler som används. Funktionell för att jag tittar på hur någonting fungerar – till exempel hur bra teorin predicerar och påverkar – för att säga om den är bra eller inte. Inom funktionell kontextualistisk vetenskap (puh! jag utmanar dig att säga det snabbt tio gånger i sträck!) så har flera olika terapiformer fötts där de grundläggande teorierna omsätts i praktiska verktyg. ACT (Acceptance and Commitment Therapy) är bara ett av dem, men det är det som vägleder mig i mitt arbete som psykolog. Och det kommer alltmer forskning som visar att det fungerar bra – vi lyckas påverka folk, vilket är själva grundidén med terapi.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt

Scrooge och ACT

Jag har läst Charles Dickens En Julsaga (A Christmas Carol) och blir, som så ofta, fascinerad. Fascinerad av att en berättelse från 1843 fortfarande är så lättläst och fascinerad av att den är så tidsenlig och så giltig för vår samtid också. … Läs mer

Publicerat i Okategoriserade | Märkt ,

Om acceptans i ACT

Inom Acceptance and Commitment Therapy (ACT) så är föga förvånande acceptans ett av de centrala begreppen. I terapin definierar vi acceptans lite annorlunda jämfört med hur ordet används till vardags, vilket många blir missledda av. Den största skillnaden handlar om … Läs mer

Publicerat i Okategoriserade | Märkt ,

Öppen, medveten och aktiv

Det finns människor som är väldigt kloka. Som kan sammanfatta enorma mängder information så att den blir lätt att ta till sig, utan att för den skull sammanfatta bort det viktiga. Steven Hayes, en av grundarna till terapiformen ACT, har … Läs mer

Publicerat i Okategoriserade | Märkt ,