Hitta det, fixa det

The find it, fix it model of medicine doesn’t work any more.
(Översatt ungefär: ”Hitta det, fixa det”- modellen för sjukvården fungerar inte längre).

Det är västvärldens mindfulness-förespråkare nummer ett, Jon Kabbat-Zinn som säger så i en intervju i den brittiska dagstidningen The Guardian igår 7 april 2013. Han menar att av de problem som vi idag söker läkarvård för så hjälper vår vanliga medicinska vård alltför lite, trots att våra samhällen lägger enorma resurser på den. Och han föreslår ett alternativ.

Jon Kabbat-Zinn har utvecklat en metod som kallas MBSR (Mindfulness-Baserad Stress Reduktion). Den metoden har många gemensamma nämnare med flera andra metoder som får allt större vetenskapligt stöd idag, till exempel Mindfulness-baserad Kognitiv Terapi (MBCT utvecklat av Teasdale & Williams) och Acceptance and Commitment Therapy (ACT utvecklat av Hayes, Wilson & Strosahl). Gemensamt för de här metoderna är att utgångspunkten inte är att vårt normaltillstånd är lycka och total besvärsfrihet i varken kropp eller själ. Utan att det är lite som det är. Och att vi kan göra något av det – få ihop ett bra liv med utgångspunkt i hur det ändå redan är just nu.

Läs den engelsk-språkiga intervjun med Jon Kabbat-Zinn genom att följa länken nedan:

http://www.guardian.co.uk/lifeandstyle/2013/apr/07/zen-buddhism-nhs

(Se även blogginlägget här).

Publicerat i Okategoriserade | Märkt ,

Att skatta sin stress

Hittade lite intressant information på den amerikanska psykologföreningens (APA’s) hemsida om stress.

De hade fått för sig att fråga folk hur mycket stress de i snitt hade upplevt under den senaste månaden på en skala från 0 (lite eller ingen stress) till 10 (mycket stress). Det var intressant nog att se hur svaren fördelade sig prydligt längs en liten linje där yngre rapporterade i genomsnitt högre stressnivåer (5,4) än medelålders (4,7) och äldre (3,7). Men sedan hade de också frågat var och en var de trodde att gränsen för ”hälsosam stress” låg på samma skala. Vad tror du, tror du att vi i olika åldrar eller generationer svarar olika på det?

Jag tyckte det var intressant att se ännu en prydlig linje med de yngsta (18-33-åringar) som trodde att upp till ett snittvärde på 4,0 var hälsosamt, 34-47-åringar snittade 3,8, 48-66-åringar 3,4 och studiens äldsta (över 67 år) tänkte sig en gräns vid 3,0 på den 10-gradiga skalan.

Är det så att vi alltid tänker att bara lite mindre stress än vi har just nu skulle gå bra, liksom jag ofta tror att om jag bara fick en vecka/en timme/fem minuter till på mig att slutföra min uppgift så skulle den bli mycket bättre. Varje åldersgrupp hade ju skattat ett värde strax under sitt eget upplevda värde.

Å andra sidan var diskrepansen mellan upplevd och hälsosam stress störst i gruppen med 34-47-åringar; de var i snitt 1,7 poäng mer stressade jämfört med värdet som de tänker sig gäller för hälsosam stress medan de allra äldsta hade minst skillnad med bara 0.7.

En stor del i varje åldersgrupp (29-39%) upplevde också att stressen hade ökat sedan förra året. Tänk då tyckte åtminstone en 60-70% att deras stress inte hade ökat.

Blir vi nåt klokare av en sån här studie? Vad mäter frågorna egentligen? En sak är i alla fall säkert; folk i snitt upplever sig själva mer stressade än vad de i snitt tror är hälsosamt.

Studien finns beskriven på APA’s hemsida , se http://www.apa.org/news/press/releases/stress/2012/generations.aspx

Publicerat i Okategoriserade | Märkt

Synen på psykisk ohälsa

Jag har försökt att skriva ihop mina tankar som väcks av debatten om uppdateringen av vårt diagnossystem för psykisk ohälsa DSM. Men än så länge får jag inte ihop mina ord till ett läsbart inlägg.

Låt mig istället bara kommentera att det här är en mycket viktig debatt, långt större än detaljerna i kriterierna i den uppdaterade versionen. Det handlar om hur vi ser på psykisk ohälsa. Vad är normalt? Vad är onormalt? Hur påverkar förekomsten av en diagnos vårt behov av behandling för den? (Jag har varit inne på detta i tidigare inlägg också).

Kom ihåg att psykiatriska diagnoser inte ”finns” utan är uppfunna av människor i ett försök till en meningsfull gruppering av symptom för att möjliggöra forskning och spridning av forskningen till klinikerna.

Radioprogrammet P1-Morgon har pratat om det nu på morgonen, läs och lyssna här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=5408770&play=4363938&playtype=Ljudklipp

 

Det ska ta tid

Vi pratar en hel del om tid och om nuet i terapirummen på Stressmottagningen. Vad vill du lägga din tid här i livet på? Vad är viktigt för dig? Förra veckans bästa sammanfattning kom från en patient som berättade att hon förhåller sig annorlunda till tid nu jämfört med tidigare:

”Förr ville jag bara bli klar så snabbt som möjligt med matlagningen eller vad det var som skulle fixas. Nu får det ta den tid det tar; det ska ta tid.”

Ah, så inspirerande ord! Det som är viktigt för oss och som vi vill lägga tid på – till exempel att ta hand om oss själva och familjen med bra mat – ”får” inte bara lov att ta tid, det ”ska” ta tid!

Publicerat i Okategoriserade | Märkt

ACT för mig själv

När vi arbetar med ACT så utgår vi från att vi ofta gör situationer värre när vi försöker undvika det som är obehagligt i dem, vilket förstås är tvärtemot vad vi hoppas. En orolig person som försöker undvika oro kan ofta bli än mer oroad som resultat. En person som fått en läskig tanke i huvudet (tänk om…) och försöker bli av med den, kan ofta uppleva att den poppar upp allt oftare och allt mer påträngande.

Liksom många av våra patienter på Stressmottagningen helt mänskligt försöker undvika att bli av med obehagliga tankar och känslor, så gör vi som arbetar på mottagningen det också. Vi vill ju hjälpa, och när vi hör hur jobbigt personen vi möter har det, så vill vi förstås meddetsamma ta bort hans eller hennes obehag (och vår egen klump i bröstet, eller våra egna tankar om att vi borde kunna hjälpa alla). Trots att vi har lärt oss både från utbildning och av erfarenhet att det inte fungerar särskilt bra. Vi behöver tillämpa våra enkla metoder själva lika mycket som alla andra.

En forskningsstudie gjord just på människor som mig som arbetar med att rehabilitera andra visar hur stor påverkan faktorerna vi kallar öppen, medveten och aktiv har på vårt eget välmående och funktionsförmåga. Och hur vi, om vi själva väljer att inte acceptera svåra upplevelser utan fortsätter att kämpa emot dem, har ökad risk för utbrändhet. Eller när vi glömmer bort att vara närvarande i nuet, eller inte tar oss besväret att aktivt göra de saker vi vet är viktiga för oss. Och det gäller alltså mig och mina kollegor på Stressmottagningen – specialiserade på att behandla just utbrändhet och utmattningsdiagnoserna – lika mycket som våra patienter. Och det gäller förstås dig också. Kunskaperna våra metoder bygger på kommer inte från någon specialiserad teori ihopknåpad för folk som inte mår bra. De kommer från allmänpsykologi.

Studien jag citerar ovan är:
McCracken, LM & Yang, S-Y (2008), A Contextual and Cognitive-Behavioural Analysis of Rehabilitatio Workers’ Health and Well-Being: Influences of Acceptance, Mindfulness, and Values-Based Action. Rehabilitation Psychology 53(4):479-485. 

Tre tre tre – med ljud

Att öva medveten närvaro är lätt – till och med jättelätt! Det enda som krävs är nyfikenhet och din fulla uppmärksamhet. Det här är en enkel introduktionsövning till medveten närvaro som jag kallar 3-3-3. Jag vet inte vem som har hittat på övningen, men skickar en tacksam tanke till honom eller henne! I övningen uppmärksammar man tre saker man ser, hör och känner i tur och ordning. Använd skriftliga instruktioner eller ljudspåret för att öva. Läs mer

Publicerat i Okategoriserade | Märkt

Tio närvarande andetag – med ljud

Vill du ta tio medvetet närvarande andetag? Det här är en av mina favoritövningar att göra när och var som helst. Du kan prova att ta tio närvarande andetag hur du vill – om du vill kan du låta dig vägledas av texten nedan eller av det länkade ljudspåret. Läs mer

Publicerat i Okategoriserade | Märkt