Häng med på en liten tankekedja som tar oss upp på hög nivå: låt oss fundera över vad vi tycker är god vetenskap och vad som är målet med vetenskap. Hur vi svarar på den frågan spelar nämligen otroligt stor roll för hur vi tar oss an forskningsfrågor och hur vi formulerar teorier.
Jag har i ett tidigare inlägg nämnt den mekanistiska synen där god vetenskap är sådan där teorin stämmer överens med verkligheten. Den kallas ofta mekanistisk för att en maskin ofta är en bra liknelse för hur man förstår världen – man letar efter vilka delar som maskinen är uppbyggd av och hur de samspelar för att få maskinen att fungera. Många av våra vetenskaper idag bygger på det här grundantagandet, och ett exempel är teorierna från kognitionspsykologi där man liknar vårt medvetande vid en dator som processar intryck och utifrån dem initierar beteenden. Om teorin är bra, så stämmer den överens med vad man kan se i verkligheten, så väl vi nu kan se den genom att till exempel fråga människor eller mäta deras hjärnaktivitet med avancerad teknik. Teorierna hoppas man sedan ska kunna vägleda en när man lagar trasiga maskiner, men det är inte vetenskapens syfte och man utvärderar den inte utifrån det. Syftet med vetenskapen är bara att beskriva och förstå hur maskinen fungerar.
Jag har hört många skämt där någon psykolog inkännande förstår precis vad den extremt olyckliga patienten berättar om – fast där poängen är att den här djupa förståelsen inte hjälper patienten på något sätt. Om syftet med vetenskapen vore att beskriva och förstå så vore det så bra en psykolog skulle kunna hjälpa folk: jag förstår. Jag tror (hoppas!) att du har högre förväntningar än så på en psykolog. Först och främst vill vi kunna predicera (förutsäga) beteenden. Kommer den här killen att se sig för när han går över gatan? Kommer den här tjejen att begå brott om hon får permission, ta livet av sig, ta hand om sina barn, ta sina läkemedel? Men inte bara det. Vi vill kunna påverka beteenden. För vårt svenska rättsväsende är till exempel avsikten att påverka dem som begått brott genom rehabilitering (inte i första hand straffa). Skolan vill kunna påverka skolbarn att göra sina läxor, samhället vill få fler att sopsortera och motionera och äta nyttigt och betala skatt och hålla hastighetsgränserna. Inte bara beskriva och förstå. Vi vill predicera och påverka. Att ha det som ett grundantagande ändrar grundantagandet för vad som är bra vetenskap. Det som är bra vetenskap är när vi med hjälp av våra teorier har predicerat bra eller kunnat påverka någons beteende. Med det här perspektivet räcker det inte att teorin är bra, den måste vara användbar också.
De teorier som vägleder mig i mitt arbete har sitt ursprung i funktionell kontextualism. Kontextualism för att jag tittar på sammanhanget, inte delarna. Det gör att det är stor skillnad på att vifta med handen för att tvätta fönstret eller för att hälsa på en vän fast det kanske är precis samma muskler som används. Funktionell för att jag tittar på hur någonting fungerar – till exempel hur bra teorin predicerar och påverkar – för att säga om den är bra eller inte. Inom funktionell kontextualistisk vetenskap (puh! jag utmanar dig att säga det snabbt tio gånger i sträck!) så har flera olika terapiformer fötts där de grundläggande teorierna omsätts i praktiska verktyg. ACT (Acceptance and Commitment Therapy) är bara ett av dem, men det är det som vägleder mig i mitt arbete som psykolog. Och det kommer alltmer forskning som visar att det fungerar bra – vi lyckas påverka folk, vilket är själva grundidén med terapi.